Unhealthy Love
Nu har jag varit singel i 10 månader, De har både känts jobbigt och skönt på samma gång, jobbigt att behöva bli ensam och inte ha någon att rå om och hela den biten, men skönt att komma ur ett förhållande som inte var det minsta bra för mig!Jag tror de finns många människor som lever i ett förhållande som inte är bra för dom, men utav rädslan att bli ensam stannar man kvar. Det är dumt oavsett ifall man älskar personen över allt annat , för personen ifrågan ska älska en tillbaka minst lika mycket, och respektera en! I mitt fall älska jag någon som inte respekterade mig ett skit, brydde sig noll om mina känslor och gjorde precis de som föll han in! Ändå stannade jag kvar, just för jag va rädd för och bli ensam! , Nu i efterhand tycker jag att jag va skit dum som inte gick ur det redan efter hans första misstag, då hade jag sluppit må så jävla dåligt som jag gjorde, men pga mitt extremt goda hjärta(A), så fick en han chans till, de slutade med att han fick chans på chans på chans. Aldrig mer säger jag bara, nästa kille får en chans, och endast EN CHANS! Jag är fan värd något så mycket bättre, kan man inte respektera mig och mina känslor and so on , so get the fuck out of my life!
Och kan man dessutom inte acceptera mig för den jag är och hur jag ser ut så TO BAD, jag tänker inte ändra mig för någon. Jag är jag ingen annan!!! Jag är inte perfekt, men jag är fan ingen skit heller!
Har blivit sårad djävulskt mycket i mitt liv, vilket resulterat i att jag har väldigt svårt för att lita på killar, eller folk överhuvudtaget. Har jag träffat någon har jag dragit mig ur innan vi ens lärt känna varandra, för rädslan av att bli sårad igen tagit över. Det suger, för fortsätter det så kommer jag ju aldrig bli lycklig ,
komplimanger man får går in genom ena örat och ut genom det andra, så pass lite tror jag på folk numera!
OM jag träffar en kille jag fattar tycke för igen, då kommer jag inte gå in i ett förhållande förrens allting klickar och det känns 100! Inget jäktande , allt ska klicka!
Jag är inte en av de 22 åringarna som ligger runder och har noll koll på framtiden, utan jag är en av de få 22åringarna som vill ha ett stadigt förhållande och en framtid med familj och hela den biten.
Men först ska jag lära mig att älska mig själv innan jag kan älska någon annan igen!
Sålänge har jag Kenzo som aldrig sviker<3
Och kan man dessutom inte acceptera mig för den jag är och hur jag ser ut så TO BAD, jag tänker inte ändra mig för någon. Jag är jag ingen annan!!! Jag är inte perfekt, men jag är fan ingen skit heller!
Har blivit sårad djävulskt mycket i mitt liv, vilket resulterat i att jag har väldigt svårt för att lita på killar, eller folk överhuvudtaget. Har jag träffat någon har jag dragit mig ur innan vi ens lärt känna varandra, för rädslan av att bli sårad igen tagit över. Det suger, för fortsätter det så kommer jag ju aldrig bli lycklig ,
komplimanger man får går in genom ena örat och ut genom det andra, så pass lite tror jag på folk numera!
OM jag träffar en kille jag fattar tycke för igen, då kommer jag inte gå in i ett förhållande förrens allting klickar och det känns 100! Inget jäktande , allt ska klicka!
Jag är inte en av de 22 åringarna som ligger runder och har noll koll på framtiden, utan jag är en av de få 22åringarna som vill ha ett stadigt förhållande och en framtid med familj och hela den biten.
Men först ska jag lära mig att älska mig själv innan jag kan älska någon annan igen!
Sålänge har jag Kenzo som aldrig sviker<3
