Det är aldrig försent att skapa minnen för livet!

Sitter här och tänker tillbaka hur jäkla blind jag egentligen va, hur dum jag va som gav honom en andra chans från första gången. Hade jag inte gjort det hade jag sluppit att få mitt hjärta totalt krossat och jag hade kanske kunnat lita på killar fortfarande, kanske rent utav respekterat killar. Men nu gör jag inte det tack vare en person som kom in i mitt liv och lekte fullständigt med mig och mina känslor.
Mina kompisar sa ofta "Alex han förtjänar inte dig, du förtjänar någon så mycket bättre" Nu förstan förstår jag vad dom menade. Då ville jag inte inse det för jag älskade honom mer än livet själv, trodde jag iallafall. Jag svarade ofta tillbaka" jamen det är inte bara till och göra slut, jag älskar honom, jag har delat så mycket med honom"
Christine som ofta fick sitta och lyssna på mina kärleksbeskymmer bruka säga" Men är det inte viktigare att du mår bra än att du ska behöva må så dåligt som du gör?" Hon hade så rätt .. De viktigaste är hur jag mår och hur förhållandet får mig att må, men långt där inne i mig hoppades jag väl på att han skulle visa mer respekt och känslor för mig precis som jag alltid gjorde för honom. Där va inget som gjorde mig så glad inombords när han sa "Jag älskar dig" den lyckan brukade tyvärr inte vara länge då han alltid eller oftast lyckades göra någonting dumt.
Samtidigt som jag mådde som bäst med honom så mådde jag också sämst, hur går det ihop?
Ofta fick jag höra lögn på lögn, och fick reda på saker som knäckte mig rejällt, Men endå stannade jag kvar hos honom, utav kärlek och någonstans inom mig tror jag också det även va pga att jag va rädd för och bli ensam.
Visst hade vi våra mysiga och fina stunder ihop, det ska jag inte ljuga om! Va många stunder jag kommer minnas, men dom dåliga stunderna kommer jag också minnas, livet ut! Mitt självförtroende sänktes som fan, jag anser mig inte själv vara värdig någon vilket jag nog egentligen är? för jag är ingen dålig flickvän/person.
Jag kommer nog aldrig förlåta mig själv som va så blind och så dum som förlät honom om och om och om igen!
Pga allt hans ljugande och svikande och fifflande så blev jag till slut den där flickvännen som hela tiden skulle vara i närheten av honom, som ville veta allt och som inte släppte honom ur sikte. En person som jag aldrig kommer tillåta mig själv och bli igen! Aldrig någonsin ska en kille få behandla mig så dåligt igen som han delvis gjorde.
Han krossa inte bara mitt hjärta när de tog slut, han gav mig världens sämsta självförtroende man kan ha !
Jag ska inte säga att jag ångrar att jag träffa han och allt blev som det blev, för det gör jag inte för jag har nu fått mig en erfarenhet och ta med mig i livet. En erfarenhet som jag aldrig kommer låta mig uppleva igen!
Nu är frågan om jag någonsin kommer låta mig själv bli kär i någon igen., så som jag har mått vill jag inte må igen. Efter de tog slut så åt jag inte, umgicks inte med någon, prata inte med någon, satt på mitt rum, mådde skit och tyckte synd om mig själv som låtit mig bli så jäkla sårad, många gånger sa jag till mig själv att jag inte orka mer och ville leva mer. Kenzo va min enda tröst, ja jag vet det låter dumt,. hur kan en hund va en tröst?
men han brukade komma till mig på rummet när han hörde att jag va ledsen så tittade han på mig med sina valpögon precis som" Ja du får krama mig" och det gjorde jag. länge också! De hjälpte ibland ...
Den perioden varade ett tag, den är över nu som tur är, har varit ett bra tag också!
Jag står ensam nu, men jag mår fan så mycket bättre nu när där inte finns någon som sårar mig och inte är respektlös mot mig.
Jag kommer aldrig vara så trångsynt igen ALDRIG!
Man ska alltid intala sig själv att man förtjänar det bästa av det bästa!  Man ska aldrig låta någon trampa på en, oavsett va personen har för roll i ens liv.






Jag står hellre ensam än och lever i ett förhållande som får mig att må skit!