Kärleken, ett skämt eller något helt underbart?!
Enda sen jag blev Singel i November förra året så har kärleken inte direkt gjort några framsteg
Har jag träffat någon jag tyckt om så bara efter ett litet tag har jag dragit mig tillbaka, och kört typ " Det är inte du, det är jag" "repliken" . och faktiskt så har de stämt i en del fall, det är JAG som inte vetat vad jag velat, det är JAG som varit rädd för och öppna upp mig för någon, Det är JAG som varit rädd för att få känslor för någon, det är JAG som inte trivts i "Känslobubblan", det är JAG som varit problemet.
Jag är fortfarande problemet, är så osäker på vad jag vill och vad jag vågar.
Jag drar mig ur innan jag hinner bli sårad, jag vill inte bli sårad igen...4
Kärleken är något som jag inte förstår mig på. Det är meningen att man ska bli glad av den, må bra och känna sig älskad och bla bla ..de mesta jag fått känna av kärleken är, svek & otrohet, såå tro fan att man är rädd för att försöka sig på det igen..
Här är ett exempel som är färskt och så typiskt mig ....
Träffade en superbra kille, snäll omtänksam och hela den biten.
Vad gör jag? jo dum som jag är så säger jag "De är nog bättre om vi är kompisar"
öööh, jävla rikspucko man är då, varför säger man så till någon man tycker om?!
jo för man inte tänker klart och är fullkomligt korkad!
Menmen, jag sa de och nu får jag ta konsekvenserna...
Nu tänker jag inte skriva mer..de får räcka för idag återkommer en annan dag ! kanske redan imorgon ...Här kommer dock en ny bild på självaste moi...
